Apelsinmåne

Jodå, vi lyckades ta oss ut för att se månen igår. Och det var helt magiskt! Vi körde till vår favoritlekplats Hilltop som ligger ganska högt upp med en bra utsikt. Vi var inte direkt ensamma om att ha kommit på den idén insåg vi när vi svängde upp mot kullen. Det var i stort sett bilkö hela vägen upp till toppen och vägen var kantad av bilar som parkerat på sidorna. Vi lyckades ändå hitta en glugg att ställa bilen på en bit bort och sedan promenerade vi upp på kullen.

Väl upp var det som en folkfest. Många satt med picknickfiltar eller campingstolar och barn sprang runt på lekplatsen. Folk stod med kameror på stativ eller med stora tubkikare, också på stativ, och tittade upp på himlen.

Själva hade vi inte med några specialobjektiv eller stativ. Utan fotade med vår vanliga Canon och försökte få hyfsat icke-suddiga bilder genom att ta stöd mot trädgrenar eller soptunnor. Haha! Men det var ändå framförallt själva upplevelsen i sig som kändes sådär riktigt speciell. Så oavsett hur fina tekniska prylar vi skulle kunnat ha med oss för att föreviga det hela, så är det ändå känslan av att stå där uppe på toppen av kullen och se den magiskt rödbruna, stora månen hängande som en  apelsin intill bergstopparna medan man hör prat och skratt från folk runtomkring, som kommer att leva kvar i mig. Och ingen bild på jorden kan beskriva den känslan, hur proffsig, skarp eller fantastisk den än vore.

Här är månen förstorad från bilden ovan. Dock rätt suddig eftersom det handlar om en digital inzoomning och inte alls en riktig sådan.

På vägen ner från kullen höll jag Storasysters hand i min. Månen som en stor mörkröd apelsin i horisonten. En ljummen bris rufsade om i Storasysters hår. Cikador eller någon annan sorts insekt visksurrade i mörkret, tchjtchjtchjtchj... Och jag slogs av tanken att nästa gång detta sker. Nästa gång månen kommer att hänga som en stor mörkröd apelsin på himlen. Då kommer min Älskade Fina Dotter vara nästan jämngammal med mig. Med mitt nuvarande jag alltså. För själv kommer jag ju att vara en bra bit över 70. Om jag får leva tills dess. Och tanken kändes plötsligt hisnande. Svindlande.  Som att glänta lite på gardinen och få en yttepytte skymt av framtiden. En vuxen kvinna. Och en äldre tant. Så kommer apelsinmånen att få se oss nästa gång. Jag var tvungen att dra lite efter andan. Krama min dotters hand lite extra. Ni vet, sådana där ögonblick när man liksom ser sig själv utifrån. Från ett annat perspektiv. Tiden. Livet. Hur små vi är. Och ändå hur stora. Delar av ett pussel. En kedja. 

Några rader av Ulf Lundell flimrade förbi i mitt huvud. "Och vi går en stund på jorden". 

Ja, det var en magisk kväll. Och jag är glad och tacksam över att kunna ta fram minnet av den. När jag skulle behöva. Och kanske framförallt över att jag får dela det med min dotter. Hon min fantastiskt fina. Hon som kommer att vara i min ålder nästa gång apelsinmånen visar sig. En vuxen kvinna. Och kanske kanske kanske kommer jag att få hålla hennes hand då. Under apelsinmånen. Då en vuxen kvinnas hand omsluten av en gammal rynkig men förhoppningsvis fortfarande stark, varm. Och vi går en stund på jorden.

Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Jag sa: Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Och har du lust att dansa vals
Så finns det inget hinder alls
För jag hör dragspel där
Och jag har dej kär
Och vi går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden

(U Lundell)

Vissa dagar

Vissa dagar är bara sådana att man helst skulle vilja börja om från början. Gör om gör rätt. Även fast man vet att det inte handlar om just det. Man KAN kanske inte göra rätt. Hur mycket man än skulle vilja. Just de här dagarna. Man försöker göra det bästa man kan. Men känslan av otillräcklighet kliar sådär jobbigt irriterande under huden hela tiden. Och Tålamodet. Det där man borde ha oceaner av. Det har liksom dunstat bort. I värmen. Tillsammans med den där bufferten man som förälder måste ha på sig, med sig, som en flytväst. För utan den är det himla lätt att sjunka ner i utmattningens träsk.

De här dagarna. Man kippar runt efter luft. Försöker att hinna med i svängarna. Trots att man helst av allt skulle vilja lägga sig raklång ner och bara stirra upp i taket. Over and Out. Unplugged. Stirra osedde. Rakt upp. Ut. Eller kanske allra helst upp på himlen om man fick välja. Men det får man inte. Inte de under de dagarna. Då gäller det bara att försöka bita ihop. Hålla ihop. Inte få (ännu) ett utbrott. Inte tappa det där tålamodet som ju redan var borttappat för länge sedan. Andas.

Andas andas andas. Och tänk på att du grät när du såg filmen Philomena igårkväll. Jag älskar mina barn. Mer än mitt eget liv. Men vissa dagar. Då ligger kärleken och sammanbrottet jädrigt nära varandra.

Ikväll hoppas jag ändå att det ska kännas bättre. Jag ska i vilket fall göra allt jag kan för att vi ska kunna ta oss upp till vår favoritlekplats Hilltop och få ta del av det här naturfenomenet Månen. För ikväll är det väl ingen som missat att vi kommer att ha tre Månfenomen samtidigt. Supermåne. Blodmåne. Och Månförmörkelse. Allt på samma gång. Och ja, jag vill så gärna få se det. Hoppas att det klara vädret håller i sig och att jag lyckas samla ihop mig tillräckligt tills dess. Att jag hittar tålamodet igen. Och lite energi. På vägen.

Höst men ändå inte

Återigen TACK för alla kommentarer till mitt förra inlägg angående skolskjutningar och det här med att leva med rädsla. Jag är så glad över att ni tar er tid att läsa och att reflektera, och sedan även kommentera. Tack Tack Tack!

Nu har ytterligare en helg gått. En bra helg har det varit. Även om jag som vanligt känner att söndagskvällen kom alldeles för fort. Men vi har hunnit med att ta det lugnt och att återigen få en sådan där sagolik kväll på stranden vilket är bland det bästa jag vet. Idag besökte vi en "mall" vi inte besökt förut. Anledningen var egentligen inte att vi skulle köpa något utan vi ville komma ut ur huset men undvika den otroliga hettan vi för närvarande har här. 37 grader visade termometern idag. Plus sol på det. Att var ute lockade inte alls. Så vi tog bilen och körde till denna mall där alla affärer ligger inomhus. Luftkonditionerad sval luft. Ingen sol. Skönt!

Familjeselfie på stranden (mitt i middagen)

I mitt knä, Lillebror. Och då får man denna middagsutsikt

Och om man lyfter blicken lite ser man mer av middagsutsikten

Strax innan vi alla dök ner i vågorna

Natt natt Solen!

En helt fantastiskt fin kväll var till ända

I söndags sökte vi svalka inomhus. Och självklart fanns det ett tåg att åka inne i mallen.

Fast jag saknar hösten nu. Detta var min absoluta favoritårstid när vi bodde i New York. ÄLSKADE SEPTEMBER och OKTOBER! Den heta fuktiga luften förbytt mot torr skön luft och temperaturer runt 20 grader. Perfekt. Och färgerna. Central Park i höstskrud. Underbart! Eller om man tog en utflykt utanför staden och såg de sprakande färgerna i Hudson Valley! LOVELY! Här fortsätter sommaren mest som vanligt. Idag ska vi få runt 30 grader och så ser det ut för resten av veckan. Och samma saker blommar igen nu som blommade i december och i april... Jag har fortfarande inte vant mig vid de frekventa cyklerna växterna har här.

Men nu ska jag sluta klaga. Vi har det bra. Om än hektiskt. Karusellen är helt klart igång nu och det känns som om den snurrar fortare än fort just nu. Så på så vis känner man att det är höst. Många bollar i luften. Tankar. Planer. Funderingar. Och så alla dessa Om och Om Inte. Jag kan känna att lite semester inte vore helt fel. Men man får väl ta sig ytterligare en mugg kaffe, kavla upp ärmarna (nej just det här är det 30 grader och jag har kortärmat....) och smajla upp sig lite. Ikväll slipper jag iallafall fundera över middagen eftersom Storasysters skola har Fundraising på Chilis. Alltid något.

Vapen. skolor och rädsla

Vi bor i ett land där man alldeles för lätt kan få tag på vapen. Tunga sådana. När vi bodde i NYC tänkte jag inte särskilt mycket på det för på något vis kändes den staden så trygg. Jag vet att det var en falsk bild av trygghet eftersom det såklart cirkulerar mängder av olagliga vapen runtom i den staden. Men de var som sagt åtminstone olagliga. Om de inte hörde hemma hos någon polis eller militär eller annan person med särskilt tillstånd. Men på andra ställen i landet är det ju helt lagligt att förvara skjutvapen under huvudkudden. Vilket gör mig mörkrädd och illamående när jag tänker närmare på det. 

Idag kändes vapnen närmare än vanligt. Läskigt nära. Här i San Diego utsattes nämligen 10 high schools för hot om skjutningar och/eller explosioner. Tio skolor. Alla i San Diego Unified School District, vilket är det skoldistrikt som Storasyster går i. Två av de hotade skolorna ligger på varsin sida om hennes skola (inte alldeles intill utan ca 10 minuters bilfärd bort men ändå) och är de två potentiella high schools som hon skulle börja i om vi bor kvar här då det är dags för henne att gå i high school. Den ena av dem är dessutom den skola där eleverna i Storasysters skola tar sina simlektioner.

Hoten hade ringts in och självklart kontaktades polisen och skolorna försattes då i s.k "Lockdown". Ingen får passera varken ut eller in. Man stänger helt enkelt ner skolan och enligt mycket detaljerade protokoll försöker man att sätta alla inne i byggnaderna i säkerhet. Jag vet att man har regelmässiga övningar för sådant här i skolorna. Ungefär som brandövningar. Men FY FAN säger jag bara! Jag kan inte ens tänka mig hur det måste ha känts för alla tusentals föräldrar här idag när de fick besked om att deras älskade barn befann sig i en skola som hotats på det viset. Eller familjer och släktingar till skolpersonalen.  Avgrundsrädslan. Ångesten. Paniken. Maktlösheten. Nej, det går inte att förstå tror jag. 

Som tur var var det tomma hot. Inget hände i någon av de tio skolorna. Alla kom välbehållna hem till sina familjer. Men ångesten som föräldrar, barn och skolpersonal måste känna nu gissar jag är fruktansvärd. Jag tror att det är oerhört många som helst inte skulle vilja släppa sina barn till skolan imorgon. Jag känner själv en stor olust. Även om jag vet att risken för att sådant här sker i en låg- och mellanstadieskola är väldigt liten, så sitter tanken såklart där i bakhuvudet nu. Skaver. 

Minnet av Sandy Hook i Connecticut flammar upp. Och jag känner hur det kramar åt om hjärtat. Jag minns när vi passerade denna lilla ort för ett par år sedan och åt på deras ganska kända Diner. Två gånger har vi ätit där. Första gången var inte alltför långt efter skolskjutningen i det lilla samhället. Innanför ytterdörren satt  skylten "We are Sandy Hook and We Choose Love". Känslan jag fick i magen då. Den kommer jag alltid att minnas. 

Samtidigt måste man försöka att inte bli alltför rädd. Ångesten får inte ta över. För man kan inte gå runt och vara konstant rädd i sin vardag. Det går inte. Då lever man inte. Skolorna ska självklart ha en bra säkerhetsrutin. Här låser man grindar och man har ordentlig koll på folk som går in och ut. Bra. Så. Men rädslan och misstänksamheten får ändå inte förblinda. Fördumma. Även om känslorna svallar får de INTE TA ÖVER förnuftet. 

Som i fallet med den 14-åriga Ahmed Mohamed som i måndags blev arresterad efter att ha tagit med en egenhändigt byggd klocka tills skolan. En klocka han ville visa sin lärare i engineering. Tyvärr blev dagen inte alls så som Ahmed hade tänkt sig utan skolan ringde polisen som satte handfängsel på honom han arresterades eftersom man misstänkte att hans klocka var en hemmagjord bomb. Han blev dessutom avstängd från skolan i tre dagar. Så småningom uppdagades misstaget, men varken skola eller polis verkar tycka att de gjort det minsta fel. Något jag inte kan förstå. Självklart inser jag att man kan bli rädd då man först ser Ahmed's klocka. En låda med kablar, display och kretskort. Men jag tycker att man absolut borde ha förstått att det handlade om något ofarligt då man tittade lite närmare på den. Dessutom undrar man ju VARFÖR man inte evakuerade skolan om man nu misstänkte att det verkligen var en bomb?!?! Det sista är verkligen något jag tycker är utomordentligt konstigt, och det är en av de saker som gjort att det nu rasar en livlig debatt här över om detta handlar mer om ett övergrepp som aldrig skulle skett om Ahmed inte haft sitt utländska namn, utseende och härkomst. Och ja, vad vet jag? Kanske handlar det om fördomar blandat med en rädsla som tagit över där förnuftet borde varit? Som förblindat. Eller så handlar det om mer än så. Jag tycker som sagt att det som är mest konstigt i allt detta är att man hade tid och energi att behandla denna 14-åring som en terrorist och brottsling, men uppenbarligen inte tog itu med det man trodde var en bomb. Så även om skolan hävdar att man gjorde allt detta för att man alltid sätter säkerheten först, så tycker jag att deras handlingssätt visar på det motsatta. Dessutom är det skamligt att hans föräldrar inte kontaktades av skolan utan att de först fick veta vad som skett när polisen hörde av sig till dem efter att Ahmed arresterats. Nu har Ahmed dock blivit inbjuden till Vita Huset av president Obama, och han har ett enormt stöd i sociala medier så en viss upprättelse har han väl fått. Jag hoppas bara att han fortsätter med sina uppfinningar och att detta inte påverkar hans nyfikenhet och lust att bygga och skapa.

President Obama twittrade och bjöd in Ahmed till Vita Huset

Bilderna på Ahmed, Obamas Twitter samt denna på klockan Ahmed byggt är samtiliga lånade från en artikel om Ahmed i Washington Post. Förövrigt en mycket bra artikel tycker jag så läs den gärna här 

Det är svårt med rädsla. Skräck är inte en logisk känsla. Utan snarare motsatsen till allt vad förnuft och logik heter. Man kan göra otroligt mycket om man är tillräckligt rädd. Saker man ångrar efteråt. Och visst, man rår inte för att man blir rädd. Men jag tror ändå att det är av yttersta vikt att vi åtminstone försöker att se bortom rädslan. För hur ska vi annars kunna leva? Och kanske framförallt hur ska vi kunna leva med varandra och oss själva. 

Två

HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA 

för finaste Videungen som fyller TVÅ år idag!!!!! 

Tänk ändå att tiden rinner iväg så fort. Att två år redan har gått sedan Lill-Kusin kom till världen. Så mycket som hänt. Från liten krabat till stor kille som pratar och charmar. Det sorgliga är ju att jag och Storasyster inte träffat honom sedan förra sommaren. Sådant känns. Avstånd. Ibland är det värre än vanligt. Tur att vi har modern teknologi som gör att vi trots avståndet ändå kan få ta del av Kusin. Det är vi evigt tacksamma för. Men visst önskar vi att vi skulle kunna ses oftare. På riktigt. Lillebror var ju iallafall i Sverige i somras och fick träffa Kusin. Bilden här är från Farmors trapp. Där de två unga herrarna verkade sitta stilla tillsammans, åtminstone en liten stund.

Idag önskar vi Videungen en riktigt härlig Födelsedag! Två är stort. Hurra för dig! 

Sommarläsning

För att motivera eleverna att läsa även under sommarlovet skickade rektorn på Storasysters skola ut en Summer Reading Challenge i juni när skolan just slutat. Den innebar att man skulle läsa (eller bli läst för om man var yngre) minst 20 minuter varje dag under sommaren. 

"Hello Families,

Below is the log for your child to fill out their daily reading minutes. The goal is for each student to read or be read to for 20 minutes a day until September 7, the day before school starts. The goal is to reach or exceed 1,560 minutes before school starts on Tuesday, September 8.  All logs must be turned in by Wednesday, September 9. All logs must have parent or guardian initial next to each day for credit. Students that meet this goal will receive a certificate, a small surprise and be recognized at our first Morning Opening on Friday, September 11 at 7:40am. Continue to be a Hage Learner and enjoy reading this summer. Make copies of this log as needed.

Mr. T."

Eftersom Storasyster ÄLSKAR att läsa blev det kanske inte någon riktig utmaning så som det ju kan vara för många andra barn, men hon ville gärna vara med och göra "The Challenge". Och i fredags fick alla barn som hoppat på den här läsutmaningen och klarat den komma upp och ta emot sina certifikat samt även ett par "panther bucks" vilket är skolans egen valuta och som barnen sedan kan byta mot olika saker. Det kan vara allt från pennor, små leksaker, anteckningsblock, klistermärken eller så kan man spara till en lunch med rektorn Mr T. Det sistnämnda brukar vara populärt. Då får man tydligen äta lunch tillsammans med Mr T och även följa med honom lite och se vad han gör i skolan den dagen. Att valutan kallas just för "panther bucks" är för att skolans maskot är en svart panter.

Här står hon tillsammans med några till av alla de barn som antagit utmaningen

Storläsaren med sitt certifikat

Storayster gjorde även en annan läsutmaning denna sommar. Nämligen bokkedjan Barnes & Noble's sommarläsning där man skulle läsa ett visst antal böcker under sommaren och om man gjorde det samt skrev en kort resumé om varje bok, fick man sedan välja en bok att ta med hem. Jättefint initiativ tycker jag för att få barn motiverade att läsa även utanför skolan. 

Läsa ja, det är verkligen inte svårt att få Storasyster att läsa. Hon älskar som sagt böcker och har under det senaste halvåret börjat läsa kapitelböcker. Hon tycker mycket om serien "Puppy Place" vilka är lättlästa, relativt korta kapitelböcker som hon läser själv. Böckerna handlar om en familj som tar hand om övergivna hundar och försöker hitta nya familjer till dem. Varje bok handlar oftast om en specifik hund. Nu under sommarlovet hittade jag henne ofta läsandes i sin loftsäng när jag kom in för att väcka henne på morgonen. Hon tyckte det var jättemysigt att ligga i sängen och läsa ifall hon vaknade lite tidigare på morgonen. Ofta läste hon även lite på kvällarna innan hon somnade också. Förutom att läsa själv har hon även läst högt för mig i lite mer avancerade och längre böcker. Vi började med att läsa Ellie's Story av W. Bruce Cameron. Ett kapitel om dagen läste hon högt och hon tyckte väldigt mycket om boken som handlade om en hund som utbildas till räddningshund och sedan åker ut på olika uppdrag. Boken är skriven från Ellie's perspektiv och är väldigt varm men också vemodig och ibland till och med ganska sorglig. 

Boken om Ellie

Efter Ellie hittade hon själv "Warriors-serien". Den handlar om fyra olika kattklaner som lever i det vilda. Huvudkaraktären är en katt som fötts som husdjur hos människor men som blir upptagen i en av klanerna och så småningom även blir "warrior" i denna klan. Även om alla karaktärer är katter så skulle det lika gärna kunnat vara människor. Det handlar mycket om relationer inom och mellan klanerna. Vänskap, lojalitet, fiendskap, slughet, maktspel och kärlek. Vi har nu hunnit till den tredje boken i serien ("Warriors - Forest of Secrets") och vi gillar verkligen serien mycket båda två. Jag tycker de är välskrivna och spännande och precis lagom svåra för Storasyster. Ett tips alltså till er med läshungriga barn i 7-8-års åldern. Om de är för svåra för barnen att läsa själva kan man ha dem som högläsningsbok där föräldern läser för barnet. 

Första boken i serien om de fyra olika klanerna

Jag vet att det stått en hel del om att läsandet av böcker gått ner, både i Sverige och här i USA. Alltså att barn inte läser särskilt mycket längre, och att föräldrar inte tar sig tid att läsa tillsammans med sina barn. Det är så tråkigt tycker jag. Dels eftersom man vet att barn som tidigt får upp ett intresse för böcker klarar skolan lättare, men framförallt känner jag personligen att det är otroligt sorgligt om man inte får ta del av den fantastiska värld som böckerna är. Att kunna stiga in i helt nya världar. Möta personer och äventyr man aldrig hade kunnat tänkt sig. Att vidga sina vyer. Lära sig saker. Både om världen och tiden och sig själv. Jag hoppas verkligen att den nedåtgående trenden ska vända uppåt igen. Själv är och förblir jag en riktig bokmal även om jag nuförtiden inte har tid att läsa något alls nästan. Förutom med mina barn då. Men jag tänker att det ska bli mer tid till "egenläsandet" så småningom. Iallafall hoppas jag det.

Egen kakelplatta

Här i amerikanska skolor är det ganska vanligt att barnen kan få måla och dekorera sin egen kakelplatta som sedan sätts upp på någon av skolans väggar. Det här projektet är allt som oftast ett sätt för skolan att få in extra pengar, s.k fundraising. Man betalar för att få måla helt enkelt. Jag tycker det är en rolig tradition, särskilt som plattorna ju sedan sitter uppe åratal. Jag minns från Storasysters skola i NYC flera av de kakelplattor som dekorerade väggar och blomlådor både i och utanför skolan. Vissa av dem hade målats för många år sedan. Dessutom blir det bra mycket roligare och finare med färgglada kakelplattor istället för kala enfärgade betongväggar.

Här målas det koncentrerat

Datum skrivs

Och här är det färdiga resultatet! Plattorna ska sedan brännas i ugnen och då kommer färgerna att "komma fram" mer och bli klarare.

Här är Lillebror framför en av kakelväggarna på en av skolans byggnader. Bilden är från maj i år.

Man bjöd även på glass under den här skolkvällen, vilket uppskattades väldigt av barnen (och även föräldrarna). Det kändes dessutom helt rätt i den hetta som råder här nu. Jag hoppas som sagt att temperaturen ska sjunka lite nu framöver. Gärna under 30-strecket. Imorgon är det fredag och trots att vi haft en kortare vecka (labor Day var ju i måndags och då var vi lediga) så känns den längre än vanligt. Nya rutiner, tidiga morgnar samt en massa andra saker i skallen har gjort att helgen känns efterlängtad.

Värmebölja och Skolstart

Vi har en ny värmevåg över oss igen. Jag som var färdig med värmen nu. Kände jag. Även om jag rent intellektuellt inser att vi kommer att dras med temperaturer över 30 grader ett tag till. Så. Är Jag. Klar. Med Den. Värmen alltså. Fast enligt alla inbodda Sandiegans, så är just augusti och september de hetaste månaderna på året. Även oktober kan vara väldigt varm. Känns konstigt med tanke på att just september och oktober var mina absoluta favoritmånader i NYC. Då var det sådär perfekt väder. Ingen luftfuktighet men tillräckligt varmt om dagarna för att man skulle kunna njuta. Ungefär som svensk sommar. Men här är det lite upp-o-ner-vända-världen. Undrar om man ska går runt i bikini på Halloween...?

Andra skoldagen är avklarad för Storasyster. Hon verkar väldigt nöjd. Så det känns bra.  Hennes nya lärare verkar otroligt bra. Och omtyckt. Alla som hört vem Storasyster fått som lärare har "gratulerat oss" och spritt positiva superlativ om läraren vilket såklart känns fint. Själv tycker jag att jag fått ett mycket gott intryck under den korta pratstund jag haft med läraren samt av det brev (samt annan kommunikation) vi föräldrar fått hem från henne. så jag tror att det kommer att bli ett bra skolår även detta år.

Vår Andraklassare! Här tillsammans med Lillebror den i fredags då vi åkte förbi skolan för att se vilken klass hon skulle börja i. Här sätter de upp klasslistorna på skolväggen och sedan får familjerna komma och se i vilken klass barnen kommer att gå det kommande året. I NYC fick man hem klassiska och information om lärare och klassrum via posten.

Första dagen i skolan (igår) såg det ut såhär i klassrummet på morgonen.

Semesterglimtar

Det har varit tyst här den senaste tiden. Orsak: En MYCKET EFTERLÄNGTAD SEMESTER! Vi har ju alldeles nyss haft Labor Day Weekend här i USA vilket innebär en extra dag ledigt. Labor Day infaller alltid första måndagen i september och denna helgen är den "officiella avslutningen" på sommaren. Skolorna här) liksom skolorna i NYC när vi bodde där) börjar efter Labor Day.

M hade dessutom fredagen ledig och kunde med hjälp av endast 4 semesterdagar få till en 10 dagar lång semester. En ledighet vi alla sett fram emot. Vi hade bokat ett par dagar i Palm Springs som ligger ca 2,5 timmars bilkörning nordöst om oss. Mitt i öknen. Som om San Diego inte var tillräckligt hett... Här hade vi ju en liten värmebölja just innan vår semester startade. Med temperaturer runt 32-35 grader och sol. I Palm Springs såg vi att kvicksilvret landade runt 40 grader plus minus några grader hit eller dit. Men det blev inte alls så hett som vi befarat ett tag innan vi reste. Istället njöt vi fullt ut av våra dagar tillsammans och vi känner att vi gärna skulle åka tillbaka dit igen. Vi kom på måndagkvällen och stannade till torsdagkväll. Under de dagarna hann vi med både öknen, slappa på hotellets poolområde, och vandra i en helt fantastisk miljö uppe på drygt 8500 ft (ca 2590 meter, att jämföra med Kebnekaise som är 2097 meter) över havet. Här är ett axplock från våra olika utflykter.

Om tid och energi finns framöver ska jag försöka skriva lite mer detaljerat om varje utflykt och visa lite fler bilder också. Här kommer ändå glimtar från semestern.

Äntligen på väg! Hela familjen vid en utsiktspunkt strax innan vi började köra ner till Palm Springs från bergen.

Joshua Tree National Park

Denna Nationalpark har jag velat besöka ända sedan vi flyttade hit och den var verkligen helt fantastisk! Inom denna parks gränser sträcker sig tre olika ökenområden. Och jag som redan förälskat mig i "vår" öken Anza Borrega (som ni kan se lite bilder av här från vårt besök i våras) fick en ännu mer öken att ta till mitt hjärta. 

Storasyster med Lillebror

De mycket karaktäristiska Joshua Trees 

(kanske mest kända för många från U2´s mycket kända skiva med samma namn)

Pool och annat "semestrigt" på hotellet 

Frukost

När vi inte gjorde utflykter hängde vi mycket i hotellets pooler

Middag åt vi två kvällar på hotellet

Kvällarna var ljumma, lugna och vackra

Chino Canyon

För att komma upp till toppen av det högsta berget i Chino Canyon tog man en The Palm Springs Aerial Tramway (en linbana eller "skidlift") vilket var en ca 10 minuter lång resa med hissnande utsikt. Starten gick från The Valley Station och man klev sedan av på The Mountain Station vilket liknade en större fjällstation tycker jag. Där åt vi lunch i deras kafeteria och började sedan vår lilla vandring.

Uppe! Här är ena utsiktsplatsen på utanför The Mountain Station

Vi bestämde oss för den näst kortaste vandringsleden Desert View

Naturen här uppe var hisnande vacker! Och flora och fauna var rena motsatsen till den nere i öknen nedanför. Det kändes mer som om vi kommit till Colorado (nu har jag aldrig varit i Colorado då, men av det jag sett från Colorado tycker jag detta liknade naturen där) med enorma barrträd, klippor och höga stup. Ekorrar och fåglar överallt. Och temperaturen var väldigt behaglig med drygt 20 grader.

En av utsiktspunkterna längs den vandringsled vi gick

Otroligt vackert

Ytterligare en utsiktspunkt

Lillebror hängde med på ryggen. Nu funderar vi på att skaffa en riktig bärstol till honom för eventuella framtida vandringar. Om någon av er där ute har något förslag mottages det tacksamt!

Jag och Storasyster pausade lite vid en av de sista utsiktspunkterna innan leden vände tillbaka neråt i skogen igen

Mer Hotell

Frukostarna var jättegoda

Småbarnspoolen där Lillebror härjade runt som en liten säl

Storasyster gillade vattenrutschkanan bäst

Även Lillebror tyckte väldigt mycket om den!

Efter att vi kom tillbaka hem från Palm Springs fortsatte vi vår semester här hemma men mer som man kallar det här "Stacation". Alltså man gör saker på hemmaplan. Det blev ett besök på Legoland samt en hel del strand och poolbad.

Legoland

En av dagarna här hemma bestämde vi oss för att åka till Legoland igen. 

Till Storasysters stora lycka vann vi full pott - Pikachu, Piplup och Charmander!

Liten bror med stora legobitar

La Jolla 

På lördagsmorgonen skulle tidvattnet vara lågt vid 9-tiden så vi bestämde att köra till La Jolla Coves för att kolla in tidvattenbassängerna där. Det är fantastiskt vackert att gå längs med strandbrynet i La Jolla och vi såg en hel "flock" med surfare som guppade på vågorna lik sälar.

I klipporna bildas må naturliga tidvattensbassänger

Jag älskar klippformationerna här längs med stranden. Kurviga och mjuka, formade av salta vågor och vindar.

I vissa av skrevorna kunde man se små fiskar. Vi såg även några små sjöborrar samt en liten krabba men annars var det inte så väldigt många djur denna morgon.

Tänk att bo i något av de här husen och dricka sitt morgon- och kvällskaffe på någon av dessa altaner....

Efteråt lunchade vi på mysiga Barbarella alldeles intill La Jolla Shores. Kan varmt rekommendera denna lilla restaurang ifall ni är i La Jolla. Jättetrevlig personal och god mat där man försöker att använda lokalt och eko-odlat.

Efter maten promenerade vi till la Jolla Shores för att njuta av vågorna.

Carlsbad State Beach

Sista semesterdagen var självaste Labor Day och vi avslutade denna otroligt härliga semestervecka med att äta middag på stranden i Carlsbad.

Body Boards

Strandbus

Solen på väg ner och vi på väg hem från stranden. Hejdå Sommaren!

Nu är det alltså nytt Skolår igen. Storasyster började idag i andra klass. Hennes lärare verkar vara super i år igen så det ska nog bli bra. Själv verkade hon väldigt nöjd med sin första skoldag. De fick både popsicles (isglass) samt läxa såhär den första skoldagen. Amerikanska skolan där man inte alltför sällan ger "treats" men även kräver en hel del av barnen. Så länge både treats och krav följer någon slags balans och sunt förnuft så tycker jag att det är helt okej. Jag gillar faktiskt att man är tydlig mot barnen här. Man berättar direkt och öppet om vad som krävs och vilka regler man måste rätta sig efter (framförallt gäller detta att alla får lära sig att visa respekt gentemot varandra) och man uppmuntrar och stöttar mer än gärna. Nu är det bara alla miljoners papper som ska fyllas i och skickas med till skolan i vanlig ordning. Sedan är allt igång som vanligt igen.